Ett eget monster

I "Oranges are not the only fruit" ("Det finns annan frukt än apelsiner") berättade Jeanette Winterson i fiktionens form om flickan Jeanettes uppväxt som adoptivbarn i en fanatiskt religiös nordengelsk familj. Det var en fruktansvärd historia, men nu menar Winterson att det var den tillrättalagda "feel good"-versionen. I "Why be happy when you could be normal?" ("Varför vara lycklig när du kan vara normal?") berättar hon om sig själv och sin uppväxt, utan fiktionens försonande drag. Hon berättar om den dominanta mamman som låser dottern ute eller stänger in henne i kolkällaren, som kontrollerar varje del av hennes liv, men aldrig visar någon kärlek. Den undfallande pappan är inte till någon hjälp. Vid 16 års ålder lämnar Jeanette hemmet och försöker på egen hand förstå sig på livet och kärleken. Winterson skildrar sin rotlöshet och sitt sökande på ett fantastiskt sätt och hon ger inga enkla svar, för livet är inte enkelt utan ofta motsägelsefullt och svåranalyserat. Som när hon i slutet av boken försvarar sin adoptivmamma mot den biologiska mammans kritik: "Hon må ha varit ett monster, men hon var mitt monster." Jag tycker också mycket om hur Winterson sätter in sitt liv i ett geografiskt och socialt sammanhang. Hennes torra, engelska humor är ett sympatiskt inslag i boken, som lättar upp det tunga ämnet.
Betyg: EEEE+

Den första polisen i New York

"The Gods of Gotham" ("New Yorks gudar") av Lyndsay Faye utspelar sig 1845. Det året översvämmas New York av fattiga invandrare från potatispestdrabbade Irland och New Yorks första poliskår bildas. Sedan berättaren Timothy Wilde förlorat sitt jobb som bartender blir han mer eller mindre mot sin vilja en av de första polismännen. Han dras snart in i en härva som rör försvunna barn och blir allt mer fascinerad av sitt nya yrke. Staden New York, som vid den här tiden tog slut vid 25:e gatan, har en minst lika viktig roll i boken som människorna som befolkar den. Faye beskriver gatumiljöer och människor på ett livfullt och intresseväckande sätt och med mycket humor. Boken är inte helt lättläst på engelska, bland annat på grund av mycket slang (Ordlista finns!), men för mig ger texten alldeles lagom tuggmotstånd. Jag gillar också att personerna inte är endimensionella utan att Faye låter sin berättare upptäcka nya sidor, både hos dem som står honom närmast och hos nya bekantskaper. För den som i likhet med mig gillar historiska romaner, deckare och New York-skildringar är boken ett fynd! Läses gärna med karta i handen!

Betyg: EEEE+

Efter smällen

Det är nyttigt att då och då bli påmind om hur bra man har det bara för att man råkar ha blivit född med ljus hy och blont hår. Jonas Hassen Khemiri ger mig en sådan påminnelse, som känns som en knytnäve i magen, i sin senaste bok "Jag ringer mina bröder". Det är en kort, snabbläst historia skriven i monolog/dialogform som utspelar sig under dygnet efter det att en man sprängt sig själv i luften i julhandeln mitt i Stockholms city. Amor rör sig i stan bland vanliga julshoppare och paranoida poliser och försöker bete sig normalt. Men hur gör man då? Om man blir misstänkt bara för att man har en viss hår- och hudfärg eller ett visst namn? Jag grät och skrattade mig igenom denna gnistrande granatäpplekärna till bok.
Betyg: EEEE+

Genialisk och infernalisk Mina

"Gods and Beasts" ("Gudar och odjur") är tredje delen i Denise Minas deckarserie om polisen Alex Morrow. Jag var lite besviken på den förra delen ("The End of the Wasp Season") men nu är Mina tillbaka i god form igen. Boken börjar med tre parallella historier: ett rån som går snett, två poliser som ställs inför en frestelse och en populär politiker som hängs ut som otrogen kvinnokarl. Morrow-deckarna är lite mer klassiska deckare än Minas tidigare serier, men de bygger, i likhet med de tidigare böckerna, mycket på att Mina pytsar ut pusselbitar med information lite i taget så att läsaren till slut ser hela bilden. Och den bilden är genialisk! Och infernalisk. Jag gillar som vanligt miljöskildringarna från Glasgows mindre pittoreska områden. Morrow själv tycker jag inte är så intressant (speciellt inte nu sedan hon blivit trevlig), men det gör inte så mycket för det finns så många intressanta personer runt henne.
Betyg: EEEE+
P.S. Läs på engelska om du har möjlighet. Jag blev så irriterad på den svenska översättningen att jag la ifrån mig den och beställde det engelska originalet i stället.

Tyskt massmord i krigets skugga

"Mordbyn" av Andrea Maria Schenkel är något i Sverige så ovanligt som en tysk deckare. Den fick mycket uppmärksamhet för några år sen och nu har jag äntligen läst den i och med att bokcirkeln Det namnlösa sällskapet gjorde en nystart. "Mordbyn" är en kort och kompakt deckare som utspelar sig i en liten by på tyska landsbygden. Det är mitten av 1950-talet och krigets skugga vilar ännu tung över byn och dess invånare. Den kusliga berättelsen om vad som hände på gården Tannöd berättas i fragment av många olika röster. Det ger en lite dokumentär känsla åt berättelsen och får mig att tänka på Truman Capotes "Med kallt blod". Tyvärr levde boken inte upp till mina högt ställda förväntningar. Det korta formatet ger inget utrymme för fördjupning som kunde ge mer psykologisk trovärdighet. Jag tycker också att det är något tillgjort över språket, som försöker låta gammeldags.
Betyg: EE
P.S. Läs hellre "Dark places" ("Mörka platser") av Gillian Flynn eller ovan nämnda "Med kallt blod" ("In cold blood").

Irland efter krisen

"Broken Harbour" är den fjärde deckaren av irländska Tana French. (Klicka på etiketten French nedan så kan du läsa vad jag skrivit om de tidigare.) Huvudperson och berättare är kriminalpolisen Michael Kennedy. Han tilldelas ett fall där en hel familj verkar ha mördats i sitt hem. Till sin hjälp får han en nybörjare på avdelningen. French har skrivit en ganska klassisk polisdeckare, men hon gör något speciellt av det. Själva deckargåtan är skickligt konstruerad och presenterad, men det jag tycker allra bäst om är människoskildringen. Att låta huvudpersonen berätta i jag-form och demonstrera både sina goda och dåliga sidor fungerar jättebra. Därigenom får man också se hur Kennedys bild av personerna runt omkring honom förändras, framför allt relationen till partnern Richie. Boken ger också en dyster och realistisk bild av Irland efter finanskrisen, med arbetslöshet, halvfärdiga byggprojekt och pessimism.
Betyg: EEEE

Folkhemmets fånge

I "Att föda ett barn" påbörjade Kristina Sandberg sin berättelse om Maj och i "Sörja för de sina" fortsätter hon den. Tjugoåriga Maj är fast i sitt äktenskap med den femton år äldre Tomas. De har ett barn, får snart ett till och Majs liv handlar om att hålla hemmet fint och barnen hela och rena. Hon vill själv också vara fin, bär pumps med höga klackar och tröstar sig med att hon i alla fall är yngre och snyggare än svägerskorna. Boken skildrar ett vanligt familjeliv i folkhemmets Sverige och det borde kanske vara tråkigt att läsa om, men Sandberg gör det till rafflande sträckläsning. Sandbergs blandar Majs tankar och repliker med vad hon borde ha sagt och kanske också borde ha tänkt vilket gör berättelsen dynamisk och intressant. Under hela berättelsen ligger ett lågintensivt raseri över all denna förspillda kvinnokraft. Jag tänker oavbrutet på min farmor som också fastnade i en (själv)påtvingad hemmafruroll.
Betyg: EEEE

Småstadens fasa

Om man, som jag, börjar läsa "So much pretty" av Cara Hoffman med förväntningen att det är en vanlig deckare/thriller riskerar man att bli besviken. Boken utspelar sig i den lilla staden Haeden i staten New York. Dit flyttar en ung familj, som vill komma bort från storstaden hets och miljöförstöring. Men livet på landet blir inte så idyllisk som de hade hoppats. Man får snabbt veta att något hemskt har hänt och det antyds att något mer (ännu hemskare?) också har hänt, men första halvan av boken håller inget thrillertempo utan består mest av fragment som i okronologisk ordning beskriver platser, människor och deras bakgrund. Det bästa som läsare är då att lugna ner sig och se boken som en "riktig" roman, med dess kanske lite större krav på trovärdighet. Det håller "So much pretty" för. Mot slutet, när man får hela bilden av vad som hänt, blir det riktigt spännande. Jag gillar att Hoffman inte gör det alltför lätt för sina läsare och att hon får en att tänka på sådant som rätt och fel, gott och ont, ideologi och handling.
Betyg: EEEE