06 juli 2016

Teddy's war

"A God in Ruins" av Kate Atkinson är inte en fortsättning på "Life after life" ("Liv efter liv") utan en parallellhistoria. I den här romanen står Ursulas bror Teddy i centrum. I "Life after life" skildrades en mängd olika alternativa liv för Ursula (och Teddy) så Atkinson har haft stor frihet när hon valt vilken version hon vill berätta om Teddy. Det handlar mycket om Teddys tillvaro som stridspilot under andra världskriget, som han överlever (eller gör han det?), men också om barndomen på Fox Corner, äktenskapet med grannflickan Nancy, dottern Viola och barnbarnen Sunny och Bertie. Jag har lyssnat på romanen i en underbar inläsning på Queens's English och tyckte mycket om den.
Betyg: EEEE+
P.S. Läs också "Försoning" av Ian McEwan.

Berlins brokiga liv blir briljanta berättelser

Lucia Berlin är ännu en återupptäckt, amerikansk 1900-talsförfattare (som John Williams och Paula Fox). Jag hörde om hennes novellsamling "Handbok för städerskor" ("A Manual for Cleaning Women") på the New York Times Book Reviews podradio och beställde den på engelska från biblioteket. Tyvärr fick jag den bara på snabblån och hann inte läsa ut den. Nu har den kommit på svenska och jag har äntligen kunnat läsa klart. Även om jag brukar gilla att läsa på engelska måste jag säga att den här boken faktiskt gjorde sig ännu bättre på svenska. Det bygger förstås mycket på att översättningen av Niclas Hval är fantastiskt bra. Vad jag förstår har de flesta novellerna i samlingen självbiografisk bakgrund. De handlar om barndomen i amerikanska gruvstäder, morfaderns övergrepp, tonårens överklassliv i Santiago de Chile, livet som arbetande fyrabarnsmamma i San Francisco, medberoendet till en heroinberoende make och den egna alkoholismen. Sammantaget skapar de ett eget universum som man helst inte vill lämna, trots de tragiska inslagen. Missa inte den här, för det kan vara årets bästa bok!
Betyg: EEEEE
P.S. Läs också Alice Munros lika fantastiska noveller, som skapar ett helt annat universum.

03 juli 2016

Paradiset på jorden?

Innan européerna kom till Tasmanien kan nog tillvaron för ursprungsbefolkningen där beskrivas som paradisisk: grupper av människor i paradisdräkt vandrade omkring i landskapet och levde som jägare och samlare. Sedan kom engelsmännen med sin "civilisation" och sina infektionssjukdomar. På 1850-talet fanns bara en liten spillra av ursprungsbefolkningen kvar. I romanen "English Passengers" av Matthew Kneale får en pompös och bokstavstroende kyrkoherde på landet i England vid den tiden en idé: han är övertygad om att Edens lustgård ligger i Tasmaniens okända inre. Eftersom det är upptäcktsresornas tidevarv lyckas han hitta en rik man som är villig att finansiera en expedition som ska bevisa prästens snurriga teologisk-geologiska teori. Med sig får han två skeptiska deltagare: en läkare som ser resan som en chans att samla in bevis för sin egen, lika snurriga, men ännu obehagligare teori: att den anglosaxiska "rasen" är överlägsen alla andra, och en ung botanist, om helst bara vill supa och sova. En otursförföljd sjökapten, som hade tänkt sig en liten smugglartur på Engelska kanalen, får det årslånga uppdraget att forsla den grälande expeditionen till Australien och tillbaka. Parallellt får man följa tasmaniern Peevay, som de senaste decennierna ruvat på hämnd mot engelsmännen för utrotningen av hans folk. Kneale berättar sin tragiska historia med engelsk, underskruvad humor och härlig äventyrskänsla, vilket gör läsningen av denna originella roman till ett nöje. Jag inser också att jag för första gången får läsa om hur det faktiskt kan ha varit i straffkolonierna dit England skickade alla sina oönskade element.
Betyg: EEEE
P.S. Romanen verkar inte finnas på svenska, men här står det i alla fall lite om den i SvD.